Majsan och Malla är Desperatenotwives

Det är ett jävla kvittrande i skogen bakom oss.... Fåglarna ska till... Nu är det dags att skaffa partner, pippa, boa, ägga och kläcka...

Med risk för att låta klämkäck och naturfreak så gillar jag detta vårtecken. Jag blir glad! Och ungarna också....

En gång när ungarna var små så fick vi ett fågelbo, med mamma, pappa, barn precis utanför köksfönstret... mitt i stan på "fina gatan". Ungarna (3 o 5 år)... Var eld och lågor. Jag med för den delen.

Vi följde "graviditet och ägglossningen" med stor förväntan. Och en vårdag var det dags. Ungarna skulle ur boet. När jag kommer upp vid 6-snåret, en morgon, sitter 2 st små, små fågelungar och en smällfet fågelunge, på olika kvistar och lockas av mamman som satt sig i trädet brevid.

Jag väckte ungarna som rusade upp. Sen satt vi klistrade vid fönstret. Där åt vi frukost, pippiungarna satt kvar... Vi ringde dagis och avbokade vår dag där, pippiungarna satt kvar.... Mamman kvittrade och skrek... Efter 3 timmar flög plötsligt den ena ungen iväg... Rakt in i husväggen... Mina knoddar börjar snyfta... Nästa unge (fetknoppen) tar sats och flyger rakt ut i gatan .... Och blir påkörd... Mina knoddar gallskriker.. Sista ungen försvinner dock, flygande...

Men då var det så dags. T-barnen var fullständigt urledsna och upprivna. Hur ledsna som helst! Jag försökte trösta med "naturens lagar" bla, bla, blaaa... Och ju mer bölade ungarna... Till slut somnade ungarna av ren utmattningsgråt... Men... Än i dag kan de med anklagande röst säga till mig... - Mamma... Kommer du ihåg när du lät oss titta på fågelungarna som dog...

Snacka om ämne för terapeuterna...

Pok

Mallamaturbralla... Not!
^