torsdag 18 september 2008

Några kära bloggisar har frågat...

Vad jag föll för hos mitt ex...

Ska jag vara ärlig så kommer jag knappt i håg... Åren av ondska och elakheter från hans sida har liksom suddat ut nästan allt som jag någonsin känt, av positiva känslor för honom... Men jag ska försöka...

Vi träffades 85. Han var från första början ganska påstridig.. Väldigt uppvaktande och omtänksam om mig och min son, som då var 8 år. Och jag tror att det faktum att min son och han kom väldigt bra överens var den, då avgörande faktorn, till att jag fortsatte dejta honom. För jag var inte jättekär, förälskad eller betuttad. Men självklart tyckte jag om honom... Han var som sagt, omtänksam, kärleksfull och rolig..

Humor har alltid varit en faktor som jag fallit för.. (Jag vet att humor verkligen är personligt) men där synkade vi väldigt bra. Exet hade en ganska cynisk/ironisk och intelliget typ av humor... På det stora hela var/är han en ganska "tekniskt" intelligent/allmänbildad människa. Men rent känslomässigt var han totalt "lost in the pancake".... Men å andra sidan... Jag var/är ju en känslomänniska utan guds like... Vi kompletterade varandra ganska bra.

Det som jag nu kan se, är hur exet, satte mig på piedestal, på ett onaturligt sätt.. När det "begav sig" kände jag mig väldigt älskad och oumbärlig.. Vilket jag ju inte alls var... När man "trillar ner från piedestalen"... Så är det platt fall, i den typen av relationer..

Men ändå... Vi levde ihop i 16-17 år... Och nog fanns det kärlek, passion och härligt familjeliv hos oss. Absolut! Men mycket byggde på min/barnens anpassning till hans liv... Jag var hans främsta supporter i att låta honom göra vad han ville. Jag möjliggjorde alla hans drömmar (eget företag mm)... Jag jobbade också i våra företag. När barnen kom så jobbade jag vidare i samma takt, tog ensam hand om barnen (han jobbade alltid 60-70 h i veckan).. Skötte alla åtaganden i från att lösa problem han ställde till med (lovade runt och höll tunnt).. Köpte bilar/städade/skötte släkt och vänner... Och inte minst barnen.. Det allra viktigaste. Men jag gjorde allt av kärlek till honom, våra barn och vårat liv.. Aldrig något annat... Jag har aldrig älskat en man så som jag älskade honom... Det vet jag med bestämdhet!

Jag är en ganska vidsynt människa... Jag tycker att det är viktigt att få "andra att växa" i livet... Jag fick verkligen också möjlighet att "växa" i vår relation... Eller så här.. Jag krävde min plats. Jag tog för mig, ställde krav om att få ha mitt egna liv utanför vår relation... Jag har inte levt i ett "fängelse" med exet... Oftast var han förbannad/svartsjuk när jag åkte i väg till vänner/weekendresor mm... Men det bekom inte mig så värst mycket.. Eller iaf lika lite som när han reste iväg, gick på fotboll, gick ut med kompisarna mm... Sammalika för båda liksom... Och exet har aldrig varit våldsam under vår relation.. Det vill jag poängtera...

Det som jag reagerade för under alla år... Men som jag mest garvade åt då. Var hans totala brist på förståelse för hur andra människor kände/tyckte/tänkte. Oftast så kunde jag genom diskussioner få honom att fatta hur jag/barnen/andra kände... Men ändå. Väldigt ofta sket han bara i det. När det kom till kritan. Han liksom minimerade/verkligen förstod inte hur andra människor reagerade när det kom till känslor... Han bara körde på sitt race.. Oavsett!? Varningsklocka! Visst! Men vi kompletterade varandra där. Och jag har älskat honom väldigt mycket!!! Kärlek övervinner, nästan allt!

Andra varningsklockor.. Ständigt otrogen. Så klart visste jag inte så mycket. Å andra sidan.. Jag är totalt osvartsjuk. Jag kan bara inte lägga någon energi på svartsjukekänslor. Exet däremot var väldigt svartsjuk... Och misstänksam.. Ändå var han en så´n som kunde uppmana sina kompisar att flirta med mig, uppvakta mig... Kanske för att kolla mig? Inte vet jag?!

Det som verkligen är det sjuka i just "svartsjukekråksången" är att han, inför min son varit otrogen, mot mig.... Det visste jag inte för än vi separerat... Men visst säger det väl lite om hur konstigt känslokall han faktiskt varit/är..

Det som fick honom att börja hata mig.. Var att jag ville skiljas och träffade en annan man... Verkligen ingen bra "start" på en bra skilsmässa. Men så var det! Och då... Det var då som han vände på en 5-öring... Jag rasade ner från piedestalen.. Och blev hans villebråd.. Och allt från fysisk/psykisk och ekonomisk misshandel började.. Och fortgår..

Och det finns ingenting som hindrar honom i hans framfart av hat... Och det drabbar barnen, mig, mina vänner och min övriga familj... Det finns ingen hejd på lögner.. Det finns ingen heder, det finns ingen moral i hans kamp att krossa mig och mitt..

Så här har det varit sedan 2003... Och han släpper aldrig taget. Han är som ett stort äckligt "hubbabubba" som kletar sig fast vid mig och allt det som är viktigt för mig...

Det har tagit mig ungefär 4 år att fatta att han är psykopat... Det är en sorg i sig. Jag känner att jag lurat mig själv... Jag borde sett varningarna för länge sedan... Dels genom hans betende över åren i vårt förhållande, dels genom varningarna från terapeuterna (sista gången sa båda familjeterapeuterna till mig att springa)... Och dels genom hans betende från 2003 och framåt... Ändå har jag kämpat för att försöka ha en frisk och bra relation för barnens skull...

Nu har jag slutat kämpa... Finns liksom ingenting att göra för hur man än försöker så vänds det emot en... Och man kan aldrig förstå något, reglerna ändra precis hela tiden... Beroende på vad exet har för syfte.... Att visa makt verkar vara exets våta dröm... Och det enda man egentligen behöver förstå i min situation... Är att man inte KAN förstå exet och hans gelikar...

Jag vill poängtera att många av våra vänner sett vår relation som ett föredömme... Sett våran relation som "det perfekta förhållandet"... Och många kan inte förstå vad som hänt... Vi om några skulle hålla ihop hela livet... Eller "om inte"... Skulle vi kunna skiljas "snyggt och prydligt"... Visst! ;-)

Hoppas jag gett några svar på era frågor... I annat fall är det bara att fråga... Man blir så förvirrad av att leva i kännslokaos år efter år... Inte för han kan nå mig, som person längre... Inte alls... I mina ögon är han en feg kopia av en riktig man.... Men när det faktumet gått upp för honom... Så går han på mina barn... Där är jag chanslös... Jag viker mig, jag går undan, jag vädjar, jag ber och jag är beredd till nästan vad som helst... Bara vi slipper fler bråk, fler polisingripanden, fler tvångshämtningar av barnen från skolan, fler uppträdanden med LT´s specialister, ... Mm, mm....


Pok

Mallaharnästanglömtvadjagföllförbralla




BloggRegistret.se
^

10 kommentarer:

Pangbruden sa...

Jag är glad att du vill dela din historia, den hjälper många på olika sätt. en del kanske vaknar upp andra, som jag, inser att de små skitsaker jag irriterar mig på hos exet är ingenting i jämförelse utan bagatelelr man leva med.

Du skriver inget om du får någon proffessionell hjälp att leva med ett psykopatex. Dvs hur du ska hantera olika situationer etc. finns sådan hjälp att få? Jag menar som en skyddsmur, klagomur stöd och råd.

tänker på dig och skikcar allt jag har av styrka trots att den är något affekterad av huvudvärk just nu.

Kärlek till dig min vän!

Sophia sa...

Tack för att du delar med dig. Inte lätt att skiljas snyggt och prydligt när den ena inte vill acceptera fakta. Jag håller på dig.
Pok

Majsanochmalla sa...

Tack Pangisen...

Att få hjälp är inte så himla lätt. Och om man får/hittar någon hjälp som är bra, passar en så måste man ju själv vara vaken/mottaglig. Jag hade en jättebra terapeut i början av vår separation. Han bedämde redan då exet som psykopat, naturligtvis utefter min historia. Men jag kunde bara inte fatta.. Jag kunde inte ta till mig att våldet som exet utsatte mig för var, i hans värld berättigad... Jag försvarade, förklarade och ökade bara min egen gräns för vad som är acceptabelt i en relation. Jag hoppades att det sjuka exet skulle försvinna och det gamla exet skulle komma tillbaka, som person, inte som partner. Om jag bara gjorde si eller så... Så skulle han sluta med stridandet..

Mycket handlade nog om skuld i att jag funnit en annan man.. Det kan jag se nu.. Men då var jag så fast besluten att hitta en bra väg att vara föräldrar till våra barn, om än skilda... Att jag accepterade vad som helst. Och då menar jag precis vad som helst... Jag bara teg, gick undan och led.. Och var överseende. Blåmärkena i min själ och min kropp blev bara större och större.. Ändå var jag inte mogen, trots hjälp att komma till insikt.

Tidens tand har varit min bästa hjälp.. Nu kan jag alla drag från exets sida. Å så klart alla vänner.. Jag vet ärligt sagt inte vad jag gjort utan dem.. Och även min egna förmåga att våga prata öppet om den faktiska situationen... Man kryper undan, ska fixa allt själv, ska vara så redig hela tiden....

Pok och tack för att vänner som du finns och orkar!

Pok

Mallastark;-)bralla

Majsanochmalla sa...

Tack Sophia...

Det konstiga med detta är ju att exet hat tycks vara det enda viktiga för honom.. Hur kan man vilja leva i det? Han förpestar ju bara sitt egna liv.. Eller iaf sitt egna liv mest!

Du Pangis tänkte på ditt ex... Barnens pappa... Visst kan det tyckas vara skitgrejjer på det stora hela, du har att säga om honom.. Men vad andra än varit med om så måste ju även du få gnälla lite... Det finns faktisk ingen motsättning i ditt och mitt behov av att få gnälla av sig. Livet är ingen tävling. Och det tycker jag är viktigt att poängtera.

Pok till er båda..

Mallakryapåerierhuvudvärkbådatvåbralla

pangis sa...

Nej nej det var inte så jag menade.,.. Det jag menade är att jag oftast får det lättare att härda ut.. kan se min situation som den är dvs inte förstora den. Jag vet att min verklighet är min verklighet. bla bla ja du vet vad jag menar och jag vet att du vet.. puss

Majsanochmalla sa...

Jag vet bästa Pangisen.. Vi,båda är nog typiska kvinnor... Att ha förmågan att "Jajja... Det kunde vara värre" är nog just det typiskt kvinligt..

Pok

Mallaskadejtaskattemyndighetenbralla

pangis sa...

Hoppas det visar sig att skattemyndigheten är en rejäl liten doffsing man kan ta med sig hem:-)

POK

Magnus sa...

Tack för att du berättade. Verkar vara en synnerligen trevlig prick, ditt ex.

Majsanochmalla sa...

Visst är han... Magnus! ;-)

Skämt å sido... Han är en mycket jagsvag människa... Och på många måtter känner jag sorg över att mina barn inte får ha en så´n fin pappa som jag har.. tex, eller en så´n fin pappa som du verkar vara till dina barn!.. Men jag kan inte ändra honom.. Jag kan bara visa mina barn det som jag tror är rätt och riktigt i livet... Oberoende av mig eller deras far.. Så tänker iaf jag...

Men ibland vill jag bara döda honom.. Ventilen att vara riktigt jävla primitiv har jag ju så klart också... Jag är ingen superheroe... Jag är stark...Visst.. Men långt ifrån omänsklig..

Ha det bäst!

Pok

Mallakanbligalenavilskaiblandbralla

ullisen sa...

här tror jag att jag öppnar mig och så WUFF kommer en Malla och brallar fram som värstaste ångvälten. tack för att du delar med dig. det stärker. på nåt märkligt vis gör det faktiskt det. att känna till andras livshistoria och kunna dra lärdom av den. det goda och det onda.

låter konstigt va?

fetkram!